The Jurek Walter Biography

Scroll down for the Swedish orignal.

The started biography about Jurek Walter:

Several hours have passed since the sun dipped below the line of jagged pines and their mighty trunks seemed to draw the darkness towards them.

     The only light is spilling from the window of the hunting cabin on the south side of Tranuberget. The lamp above the sink ensures that every detail inside is crystal clear: the brownish-red striped wallpaper, the frying pan on the hob, the unpainted floorboards.

    Jurek Walter stands perfectly still at the edge of the forest, watching the man inside.

    His name is Jeremy Magnusson, and he is a consultant with the National Office for Aliens. In his younger days, he was a caseworker for the Immigrant Appeals Board.

    Jeremy’s face is furrowed and grizzly. His shirt is untucked, straining over his bulging stomach.

    It is because of a case he managed during his early professional life that he will die today.

    Jurek knows the time has come.

    He has been watching him, and has seen him go through each of the stages.

    Jeremy’s wife, adult children and grandchildren disappeared without a trace the year before last. The police eventually stopped looking for them, but Jeremy has continued the search on his own, trying to attract journalists to the case, hiring private detectives and contacting members of the underworld. None of it has led anywhere. There is no longer even any suspicion of foul play. Instead, the whole thing seems to be nothing more than a terrible coincidence.

    Jeremy’s movements have become increasingly sluggish over the past six months. He walks slowly, as though his ankles were chained; if he sits down on his way to chop wood, hours sometimes pass before he next gets up.

    Lately, his trips to the outhouse and the pantry have become the only reason he leaves his bed. He takes something from the fridge, eats it standing, then wipes his hands on his trousers and returns to bed.

    He has been longing and grieving for his family for so long that he is now empty inside, a wind blowing over a dead landscape. But today, his longstanding lethargy has lifted, and he is moving through the cabin with a sense of purpose.

    Jurek knows that Jeremy has made up his mind before he even begins scrawling on a sheet of paper. He could be writing a will, though Jurek suspects he simply wants to try to express the incomprehensible sense of loss he feels.

    Jeremy puts down the pen, drags a chair into the middle of the room and grabs a roll of rope. After tearing off the label, he ties it into a primitive noose with trembling hands.

    You’ll soon be moving slowly again, Jurek thinks. When that last part of you puts up a primitive fight, searching for a way out that doesn’t exist.

    Jurek has locked every single door in Jeremy’s mind, confident that at some point sooner or later, he would reach the centre of the labyrinth.

    Right now, the centre of the labyrinth is that chair, positioned beneath a noose hanging from the main beam in a small cabin.

    But like everything else in this world, the labyrinth is deceitful—just as it should be. Jeremy’s family didn’t simply vanish, of course; Jurek took them and buried them alive.

    His son and grandchildren died after just a few weeks in their thin plastic coffins, but his daughter is still alive in her shallow grave.

    Jurek leaves the shadows and approaches the cabin. He sees that Jeremy’s movements have slowed again.

    Jeremy wearily steps up onto the chair and then stands still.

    His skin seems to glow through the threadbare heels of his socks.

    After what feels like a long time, he loops the noose around his neck.

    He seems to speak, and then waits a moment or two for some kind of divine intervention before lifting his right foot to the backrest.

    Jurek can hear the treetops rustling behind him.

    He has reached the window, placing his palms on the sill just as Jeremy kicks off.

    The chair tips and the rope snaps taut.

    Jeremy is left swinging from it, his body twitching. His slippers drop to the floor as he spins around, hands groping above his head.

    Jurek leans forward so that his face is illuminated.

    Jeremy’s wide eyes meet his calm gaze.

    His mouth opens, his trousers growing damp with urine, and then his body goes slack.

    Soft twitches continue to pass through his fingers for some time after his death.

    Jurek’s pale eyes linger on the sight of the hanging man.

    He is nothing but a bag of flesh that will rot and wither.

    Jurek stands there in that nothingness for a few seconds, then turns his back to the cabin and walks away.

    The balance has been restored, that particular chapter closed, and it is time to open the graves and release the few members of Jeremy’s family who might still be alive.




Once upon a time, when Jurek was still a boy and went by the name of Roman, he and his brother Igor would lie on the grass and look up at the stars.

    Their mother had died giving birth to Igor.

    Drowned in her own blood.

    Aside from their natural sorrow at the loss of their mother, the boys had a happy childhood in Kazakhstan. Their father was a high-ranking astrophysicist who spent his days developing intercontinental ballistic missiles, and they grew up in the cosmodrome in the secretive city of Leninsk.

    The competition between the US and the Soviet Union was reckless, and both sides put huge pressure on their scientists to produce results. It was really only a matter of time before catastrophe struck.

    Mitrofan Nedelin, the head of the cosmodrome, ignored Roman’s father’s warnings about circuit problems and allowed the missile to be filled with fuel and oxidiser. The boys’ father hurriedly left the launch ramp as the two hundred engineers and technicians started the engines, knowing full well that they were making a terrible mistake.   

     Roman and Igor were doing their homework at the kitchen table when their father came charging in, dragging them down to the concrete bunker he had built beneath the house. The missile on launch pad 41 exploded just as he closed the thick metal hatch, engulfing the cosmodrome in flames.

    They spent the next two hours waiting in unbearable silence before emerging from the bunker. Their home was gone, the entire neighbourhood razed to the ground. Wherever they looked, all they could see was burning metal and charred corpses.

    Nedelin had been killed in the explosion, a fact that brought the little family a slight reprieve. Yet the boys’ father realised he would have to flee—having survived the blast, he was the only possible scapegoat.

    They escaped to Finland, making their way across the border into Sweden on a drab, rainy October day. They walked along a muddy road for days on end, spending their nights in damp sheds, abandoned barns or beneath the night sky.

    Those early days in Sweden seemed to merge together, as they tend to for people on the run. Roman and Igor waited as their father visited various government agencies in an attempt to gain a work permit. He had assumed the new country would welcome his extraordinary knowledge and skills as a physicist, but the only job he could find was as a manual labourer.

    Hut four in the migrant workers’ lodgings on the edge of the Rotebro gravel pit became their new home. The boys’ father worked long shifts before heading home to spend his evenings teaching his sons higher mathematics and physics.

    The boys stuck to their timetable and studied hard, but at the weekend, they liked to crawl through a hole in the fence and—though it was forbidden—jump from the large heaps of sifted sand.

    One day, they met a Swedish boy called Reidar. They showed him the hole in the fence and began sliding down the slopes with him.

    Late one evening, as the three boys were playing in the pit, Roman saw the foreman approaching.

    He grabbed his brother’s hand and whispered for Reidar to follow him. The Swedish boy heard Roman’s words, but simply laughed as Roman and Igor ran off into the darkness.

    The foreman of the gravel pit was a fat man with greasy hair and a moustache that drooped down over his lips. Many years later, Jurek Walter would string him up on a meat hook and look him in the eye as he died.

    On that day, however, the foreman took Reidar by the scruff of his neck and threatened him with prison and fines. Reidar was terrified, and claimed that the two foreign boys had lured him into the pit.

    The explosion in Leninsk had destroyed their lives for the first time.

    Reidar’s betrayal ensured it was destroyed all over again.

    The boys were taken into care by the authorities, and the case was handed over to Jeremy Magnusson at the National Office for Aliens.

    Jurek was just a boy at the time, but he remembered Jeremy’s smooth face and impatient gaze. The man looked like he had been interrupted mid-meal. After just a few minutes, Jeremy Magnusson decided that the boys were Roma from Kazakhstan—perhaps because he misunderstood Jurek when he said his given name, Roman, and pointed to himself.

    Their father tried in vain to regain custody of his sons, but he had no paperwork, no documents to prove they were his.

    Igor’s deportation order was delayed when he came down with pneumonia, but Roman was sent straight back to Kazakhstan.

    He had no living relatives there.

    The only thing that linked him to the country was the fact that his father had been a scientist at the secretive cosmodrome.

    Roman was nine when he arrived at the orphanage in Pavlodar, where he was chained to a desk and made to punch holes in thick leather for sixteen hours a day. He was thirteen by the time he managed to escape, finding work on a barge on the Caspian Sea.

    The captain was a kind man with sad eyes; he could roll a cigarette one handed while steering the boat, and allowed Roman to sleep in the galley. He called the boy “little squirrel,” and gave him toffees after particularly tough shifts.

    One day, their barge was boarded by a group of Chechen guerrillas who had begun fighting other ethnic groups in the area following Khrushchev’s destalinisation reforms.

    They gutted the crew, tossing their bodies overboard, and then gave Roman a choice: either kill the captain, or be killed himself. He took the heavy pistol, gripping it in both hands to stop it from shaking, and pressed the muzzle to the captain’s face.

    As the shot rang out, the recoil made Roman stumble. The captain’s head snapped back, blood spraying out across the water.

    Roman was given basic military training in a small village in the Caucasus Mountains. He fought as though in a haze for the first few years, but killing gradually became a methodical craft.

    The Soviet Union began to fall apart, and Chechnya transitioned from anarchy to civil war.

    Roman’s platoon smuggled weapons and drugs; they plundered villages, mutilating and raping the women and torturing and executing any men who were too old to be recruited.

    He learnt all there was to learn about killing.

    Roman tried every rational method imaginable and left hundreds of bodies in his wake. The only thing keeping him alive was the thought of one day escaping, and being reunited with his brother and father.




It is late evening by the time Jurek leaves Stockholm Central Station and begins walking through the wintery city.

    Snowflakes swirl down through the air.

    He is walking along Floragatan, towards the old Olympic stadium, when he notices two young men standing outside a garage up ahead. The taller of the two has a baseball bat hidden beneath a parked van, and the other has a small firearm under his leather jacket.

    As they watch Jurek, they discuss what to do.

    Jurek assumes they are planning to rob and kill him.

    The man in the leather jacket has the same introspective look in his eye as a new soldier trying to convince himself he will feel some kind of internal redemption once he takes a life.

    The narrow street is deserted, the lights on in only a handful of windows.

    Jurek approaches the two men. His plan is to disarm the one in the leather jacket the moment he decides to pull out his pistol. He’ll break their legs, snap the baseball bat in two and ram the splintered ends into their mouths, driving them into their lower cerebral cortexes.

   “You want a cigarette?” the man in the leather jacket asks.

   “No,” Jurek tells him, coming to a halt.

   “We were wondering if you’d help us with something. We’ve got a freezer to load onto a trailer in the garage.”

   “We’ll pay you,” says the man in the leather jacket.

   “It’d be better for both of you if you cleared out of here now,” Jurek tells them. “But if you really want to, we can go down to your garage.”

   The taller of the two men glances over to the baseball bat beneath the van and takes a step back. The other flashes an uncertain smile and moves to one side.

   “Give us your money and you can go,” he says.

    “Reach out and take it—my wallet’s in my inside pocket,” Jurek replies.

    “Man, fuck this,” says the taller of the two.

    “It’s natural to be afraid when faced with death,” Jurek tells him.

    “The fuck are you talking about?”

    “The fact you’re both afraid now... a minute ago, it was just you,” Jurek tells the taller man.

    “I never wanted any of this,” the taller man mumbles to himself.

    He glances over to the man in the leather jacket and then turns and runs off along the pavement.

    “You were going to shoot your friend if no one else turned up,” says Jurek. “The thought of killing someone has taken over your mind, I can tell.”

    The man in the leather jacket moves back. His chin starts trembling before he has time to compose himself.

    “You don’t know anything about me,” he says.

    “I know that you’ll feel an incredible rush when you kill him... power, control.”

    “This is messed up.”

    “But you’ll have withdrawal symptoms afterwards, in the boring aftermath, and...”

    “Enough!” the man interrupts him, hurrying off along the pavement.




The winter night is dark, but the streetlights illuminate the deserted residential area. The only sound is the electronic hum of the substation.

    Jurek comes to a halt at the edge of the woods behind the white apartment block on Lanförsvägen. A fresh covering of snow has settled on top of the older layer, and the light from one of the windows is glowing on the unspoiled surface.

    Now that Jeremy Magnusson has killed himself, Jurek Walter is going to let his daughter go, leading her out of the woods and leaving her at Östra station. It makes no difference to him whether she lives or dies; she is a tool he no longer has any use for.

    But before he heads into the woods, he wants to check on the woman who will be taking over her grave for the next few years.

    Reidar’s wife Roseanna has moved in with her sister in the Gärdet area of Stockholm.

    The light spilling out onto the snow is coming from her room.

    She has had trouble sleeping ever since her two children went missing.

    Jurek catches sight of her in the window. She is wearing a flannel nightgown, talking on the phone.

    Even from down on the street, her grief-stricken face is plain to see.

    Jurek has taken her children, and he plans to take her too, later that night. He knows exactly what she will say, what she will promise when faced with the grave; he knows how her voice will break when she screams as he shovels earth over the coffin.

    Before long, he will have taken everything from Reidar, and then he will stand on the shore watching the water retreat, the bottom growing dry and withering away.

    Reidar’s life will become so bitter that death is all that remains. That fact sends a sense of restful calm through Jurek.

    Roseanna is in bed now, but she keeps the light on.

    Jurek turns and begins walking towards the Lill-Jansskogen woods.


The city lights aren’t bright enough to illuminate the night sky, creating a kind of muddy darkness overhead.

      Jurek’s shoes sink into the snow as he follows the old train tracks into the woods.

    Jeremy’s daughter went completely blind after the first winter, and her hands and feet are long since lost to the cold, but she may still have some cognitive function left.

    There are no sign posts or markers leading to her grave, but Jurek would be able to find it with both eyes closed.

    All he can hear is his footsteps between the sleepers.

    He turns off from the tracks, slides down the embankment and moves between the trees. The snow is perfectly even on the frozen grass in the glade.

    A thick plastic pipe rises up out of the ground.

    Jurek grabs the spade from beneath one of the dense firs and starts digging.

    Since his brother Igor digs up the grave every time he comes to feed her or give her liquids or antibiotics, the ground hasn’t yet frozen.

    Jurek hears Agneta wake and begin whimpering as his spade hits the lid of her coffin. Against the bright white snow, the dark earth stands out like a week-old exit wound.

    He drives the spade beneath the nailed-down lid, prises it off, and crouches down beside the coffin.

    The smell of excrement and rotting flesh hits him.

    When he first kidnapped Agneta, she was a tall, blonde woman with laughter lines and a dazzling smile. Now, her face looks more like a crumpled rag. She whimpers, groping the air with her thin arms.

    A darkened hand grips the edge of the coffin. The woman never stops trying to escape the grave.

    Jurek pushes her down, and she slumps back into the coffin, wailing, raising her head and trying to sit up.

    He watches her shaky efforts and shoves her back down. It is almost time for her to leave the grave, but that isn’t something she needs to know.

    Agneta is crying, trying to reach out to Jurek with her stumpy fingers.

    Jurek pulls back his hand and listens.

    He hears footsteps in the snow nearby, the sound of a branch moving. Someone must have followed him, spotted him between the tree trunks.

    Jurek slowly gets to his feet. He knows what must happen.

    Two men come charging into the clearing with their weapons drawn. They shout, agitated, but maintain a tactical distance. One of them forces Jurek onto his stomach with unexpected ease, pinning down his arms and feet.

    “God in heaven,” the other gasps when he sees Agneta.

    Jurek doesn’t put up any resistance; he knows that their fear will make them more likely to fire their weapons.

    He simply lies still with his cheek to the earth-strewn ground as he listens to one of the officers call for backup in tears.

    The other man manages to get Agneta up out of the coffin, attempting to speak calmly to her, wrapping her in his jacket.




The remaining members of Roman’s platoon eventually joined the Russian-backed rebels in the first Chechen war. Both their abuses and their losses were appalling.

    Following a defeat near Grozny, Roman found himself the lone survivor of his original group.

    He left his life as a soldier after more than twenty years, and began a period of wandering around the Caspian Sea.

    His aim was to find his brother and father.

    When he reached Kazakhstan, he trawled through the population records looking for Igor, eventually learning that his brother had been sent to Moscow, where he was placed in an orphanage: Boarding School 67.

    Like a shadow, he crossed the border and took a train to the capital early one November morning.

    The children’s home was a concrete building with bars over every window. The orphans inside stared out at Roman with starved, shameless eyes. 

   Igor had been registered as ‘feeble minded’ when he was first admitted, and was moved to the Serbsky Centre, a psychiatric hospital, after just a few years.

    Roman found him in a windowless cell. He was naked, emaciated, and sitting on the bare concrete floor with infected eyes and a listless look on his face.

    Roman grabbed the hose and began to wash his brother, noticing that his back was streaked with lash marks. The dirty water ran down the drain, and Igor started crying as Roman explained that they were going home to see their father.

    The two brothers managed to fly beneath the radar all the way to Poland, but Roman knew they would need ID documents to be able to reach Sweden.

    In Warsaw Central Station, he spotted a man whose features resembled his own. He followed him into the toilets, and as the man stood in front of the zinc urinals, walked over and slammed his neck against the edge.

    He pulled out the dead man’s passport, opened it, and saw that his name was Jurek Walter.

    The brothers took the ferry to Sweden, and then hitched a ride with a German lorry driver.

    The old gravel pit had grown since they were last there, but the workers’ huts seemed smaller. New machines had been installed in the pit, but the simple housing was still unpainted.

    Jurek led Igor down the narrow gravel track to the building at the end of the row. They knocked and waited, tried to peer in through the curtains. They knocked again, and eventually opened the door and stepped inside.

    Their father’s face was turned towards the dark patterned wallpaper on the inside wall.

    His checked shirt was worn at the elbows.

    His work boots were on the sandy floor by the lamp.

    Their father had hanged himself on a thick steel wire.

    He had been dead only a month or so.

    Otherwise, everything was as Jurek remembered it: their father’s narrow bed, their bunkbed, the rag rug, the kitchen table, the three chairs.

    Igor began screaming, shrinking back into a corner.

    Jurek shook the dust from the blanket on their father’s bed and tucked his brother in.

    A few solitary flies buzzed around the room.

    On the chest of drawers were hundreds of returned letters. They were stacked in piles of twelve, secured with elastic bands. Their father had continued to search for his sons right up until the month before, but eventually his despair had defeated him. He was dead before he ever climbed up onto the stool, put the noose around his neck and leapt into darkness.

    It was in that moment—holding the last of the letters in his hand—that Jurek’s soul was finally blown out of him.

    He opened the curtains, looked out towards the gravel pit and remembered the way they used to play with the Swedish boy. He still remembered the foreman, the caseworker, the deportation order, and he knew what he would have to do to restore order to the world.




Sitting in the heart of Stockholm, Kronoberg Remand Prison is part of a larger building complex that also houses the Police Authority command and the National Criminal Police.

    Following his psychiatric assessment, Jurek accepted legal representation in order to gain access to information about the prosecutor, the judge and the two officers who arrested him. His ageing lawyer requested that his client be granted bail until trial, but this was denied. 

    “But there is no forensic evidence,” argued the lawyer. “No motive... And my client cannot be linked to any of the dead or missing individuals the prosecutor has mentioned.”

    Little by little, the indictment was narrowed down until the only charges remaining were those involving the woman found buried in the woods: kidnapping and abuse so gross it could be equated to torture.

    Jeremy’s daughter Agneta was completely blind, and had suffered severe brain damage. Her pressure sores and extensive frostbite had also necessitated significant amputations.

    After two weeks of interrogation, it became clear that the lawyer considered it his job to prevent any in depth conversation with the detectives, and he made sure to speak for Jurek at every opportunity. This tactic hampered Jurek’s ability to get into the detectives’ labyrinths, and he eventually requested a private meeting with his lawyer.

    Back when they first met, Jurek had glanced down into the lawyer’s briefcase and seen a box of powerful painkillers prescribed to a woman with the same surname as the lawyer. He had filed that knowledge away, watching the way the lawyer reacted during certain conversations, and began talking—seemingly at random—about a good friend whose wife was seriously ill with cancer.

    “It had a real psychological impact on my friend, it was awful... She didn’t want to take her painkillers in the evening, and that meant she woke him up screaming almost every night,” Jurek told him. “One night, after she finally fell asleep, he couldn’t help but imagine going down to the garage and grabbing a hammer. Obviously he would never really hurt her, but he couldn’t stop those thoughts; they were compulsive... and they wouldn’t go away before he imagined the liberating calm he would feel after he hit her.”

    The old lawyer has since signed off on sick leave, and Jurek knows that he will soon begin taking overdoses of sedatives and anti-anxiety medicine to escape his thoughts.




Jurek is sitting in the heavily guarded interview room. His feet are shackled to the floor, and the chain from his handcuffs is looped through a thick metal eye bolt on the table.

    He is looking down at the floor as detectives Samuel Mendel and Joona Linna step into the room.

    Jurek thinks back to those grey afternoons in Chechnya, walking through the mud with an assault rifle slung across his chest. Perhaps that was when his soul turned cold—one frozen dawn as the fire went out in the charred remains of a village they had sacked.

    Huge piles of hacked-off arms and legs.

    No one crying or screaming any longer; all was calm and empty, as it should be.

    The few children who had survived had lost their instinct to flee, and hung around the bodies and the mass graves.

    Just like young Mara, Jurek thinks. Years later, she would crouch down by her mother’s coffin with a smile on her lips.

    Samuel Mendel starts the tape recorder and reels off all the usual formalities before falling silent, waiting for Jurek to speak.

    The two officers have followed protocol over the past few weeks, making use of the latest findings in interrogation technique and witness psychology, but Jurek can sense that their patience is running thin.

    “You’re secular, Samuel, so you don’t see the Torah as your law,” Jurek says. “But Asaret ha-Dibrot... the ninth commandment, it should still...”

    “Bravo,” Samuel interrupts.

    “All I’m saying is that I went for a walk in the woods, heard crying coming from the ground, found a spade and started digging.”

    “But I saw you by the grave, and I know you’re lying,” Samuel tells him, rubbing his face.

    “Now who’s lying?” asks Jurek.

    “We’ve been watching you for some time,” says Joona.

    “And what have you learned?”

    “That family ties are important to you,” he replies.

    “That’s got nothing to do with the charges,” Jurek tells him, without showing his surprise.

    “Do you want to change them?” asks Joona.

    “You can charge me with being slow,” Jurek says quietly. “Because you got to the clearing before I had time to help the woman out of the coffin.”

    “That’s not what we bloody saw,” Samuel Mendel snaps, his voice raised. “You enjoyed pushing her down when she tried to sit up.”

    “Go back to what you remember,” Jurek says sharply.

    “I am.”

    “Why don’t you step out, Samuel?” Joona tells him.

    “You heard her crying,” Jurek continues. “You saw me by the grave as I was trying to grab her hand.”

    “Damn you,” Samuel interrupts, storming out of the room. 

   “He’s wrong—you didn’t enjoy pushing her back,” says Joona.

    Jurek meets the detective’s grey eyes and feels like he is sliding down a slope covered with weeds and brush before he manages to regain control. So long as he refuses to be tempted away from the path, he knows that Joona will be unable to ignore the fact that there is a gaping hole in the case.

    “I know you’ve murdered at least thirty people,” Joona tells him.

    “Do you?”

    “And I want to remind you that you have the right to new legal representation,” he explains.

    “It makes no difference to me if I’m falsely imprisoned,” says Jurek. “I’m not afraid of anything—not pain... not loneliness or sadness. The court will follow the prosecutor’s line... and my guilt will be considered beyond all reasonable doubt.”

    “You’re refusing to defend yourself,” says Joona.

    “I refuse to dwell on a technicality, because that’s essentially the same thing as digging a grave and filling it in again.”

    “Because life and death are inseparable?” asks Joona.

    “If you believe that God gave you life... you must also know that he’s your future executioner.”

    “But as we both know, you’re not God.”

    Jurek feels a strange sense of uncertainty as he realises, for the first time, that the detective doesn’t consider him mentally ill.

    He himself has never claimed to suffer from any illness, but the crimes he is accused of are the type a normal brain cannot even imagine without some kind of explanatory model.

    Yet somehow, Joona Linna knows exactly who he is and what he has done.

    Joona realises that I’m exceptional, Jurek thinks to himself. He understood that long before I came to the same realisation about him.

    Samuel Mendel’s cheeks are sweaty when he re-enters the interview room and beckons Joona Linna over to one side.

    “The more I think about all this, the more I realise we would’ve arrested anyone by the grave when we got there,” he says in a hushed voice.

    “Let’s step out,” Joona replies.

    “I just can’t help but think that it’s true... that we would’ve charged whoever was standing there when we arrived.”

    “He can hear what you’re saying.”

    “This isn’t working—I quit,” Samuel tells him, leaving the room again.   

   Jurek glances over to the door as the lock clicks, then turns back to Joona and slowly wets his lips before speaking:

    “Samuel Mendel is scared, but I’m going to call him as a witness at the trial.”

    “I know,” Joona replies.

    Jurek sees himself through Joona’s eyes: his thin, furrowed face and pale eyes; his rough hands.

    He moves backwards, into Joona’s mind, and makes his way through its labyrinthian catacombs. The path forks off at every life event, but the dark routes run alongside them, providing cover for fear and longing.

    Jurek knows where Joona lives. He knows that he is married and that he has a young daughter called Lumi. His father was a police officer, and died a pathetic hero’s death in the line of duty. Joona was only twelve at the time, and he and his mother had been forced to leave their home. They struggled financially, but Joona studied hard and got a side job in a lumberyard.

    He did his military service with the parachute regiment and was later recruited by the special ops unit, becoming a professional soldier before applying to police training college.

    “Your father died in the line of duty,” says Jurek.


    “Why? What happened?”

    “You already know,” Joona tells him.

    “He was shot in the back while saving two children.”

    “Yes,” Joona replies calmly.

    “A hero.”

    Joona doesn’t reply, and Jurek almost struggles to read his reaction, though he notices that his jaw seems to have tightened, that the furrows on his brow look a tad deeper.

    Jurek realises that Joona has to protect his father by sending his mistakes into the dark passageways of his mind—that that is why he became a police officer.

    His father is the key, Jurek thinks to himself.

    If Joona departs from protocol, he will be making the same mistakes his father made. To prevent any sense of contempt for his late father, he simply can’t let that happen.

    “Your father gave his life for what was right,” says Jurek. “What would he have done in your situation?”

    The same as me.”

    “You’ll tell the truth when you’re called to the witness stand?” asks Jurek.


    “And nothing but the truth?”

    “No,” Joona confirms.

    “Because even though you don’t believe I was trying to save the woman in the grave, you saw absolutely nothing to suggest the opposite.”


    “And everyone is innocent until proven guilty.”

    Joona’s face remains calm, his jaw softening. He doesn’t nod, but there is a hint of affirmation in his eyes before he gets up and leaves the room.





When the trial begins, Jurek has a new lawyer who obeys his every word like a trusty dog. Everything is going to plan. Circumstantial and forensic evidence runs through the prosecutor’s fingers and disappears.

    Samuel Mendel has been called as a witness, but despite the legal obligation to take the stand, he fails to show up.

    It slowly becomes clear to everyone in the courtroom that it is impossible to prove whether Jurek was in the clearing to bury the victim or free her.

    During the final round of questioning, Joona Linna is called to the witness stand for the first time, to give a statement about the arrest.

    The defence lawyer gets to his feet, buttons his jacket and asks the detective a direct question: isn’t there a chance that the accused was, in fact, trying to save the woman in the woods?

    “No... He was the one keeping her prisoner in the grave,” Joona replies. “He’s the one who killed them all.”

    Jurek sees his confused lawyer thank Joona and sit down. He lost all power the moment Joona failed to say what Jurek had expected.

    The back support on Jurek’s chair creaks as he leans against it.

    “I heard the accused tell the victim he was going to let her die there,” Joona lies.

    The prosecutor moves over to the judge.

    Jurek isn’t used to being wrong.

    He never thought Joona would lie to ensure he was convicted. He had completely underestimated the detective’s determination.

    It’s strange, but Joona has somehow managed to understand my darkness, Jurek thinks. That’s why he claimed he heard something I never actually said.

    Because the truth is that Jurek went to the woods that night to release Jeremy’s daughter. Yes, he was the one who put her there in the first place, but when Joona appeared in the clearing, he had dug up the grave to allow her to live.


After a long period of deliberation, the spokesman returns to the courtroom, sits down and straightens his papers before announcing the court’s decision.

    “The accused will be transferred to a maximum security facility,” he says as he attempts to maintain a formal tone. “He will be taken into psychiatric care for an indefinite period of time... with extraordinary specifications applied to any future parole proceedings.”

    That penalty is the only one Jurek finds unacceptable.

    It doesn’t scare him, but it prevents him from continuing his work. There are still people out there who need to be put into graves.

    As the courtroom starts to empty and the murmur of voices grows louder, Jurek turns to Joona, catches his eye and leans forward.

    “Samuel Mendel’s sons are going to disappear now,” he says. “His wife Rebecka, too. But... No, listen to me now, Joona Linna. The police will search and search, and when they eventually give up, Samuel will keep going. When he finally realises he is never going to see his family again, he’ll take his own life... And your little daughter...”

    “Careful now,” Joona tells him.

    “Lumi will disappear,” Jurek whispers. “And Summa will disappear. And once you finally realise you’re never going to find them... You’ll hang yourself.”

    During the Middle Ages, there was an interrogation technique known as territion, or the threat of terror. It was the moment when the executioner would show the accused the tools he planned to torment his victims with.




Jurek is sitting in a plastic chair in an isolation cell in the bunker deep beneath Löwenströmska Hospital’s secure psychiatric unit. He is barred from interacting with any of the other prisoners, has no contact with the outside world, and is not permitted to use the exercise areas.

    The diagnosis: schizophrenia, degree unspecified. Chaotic thinking. Severe, recurring psychotic episodes, with bizarre and highly violent tendencies.

    He hears the terrified senior doctor pass through the security doors, approaching the steel door of his cell. Jurek gets up and walks over to it, breathing on the reinforced glass and using a finger to write “Joona” backwards. He retreats to the middle of his cell and watches the name disappear.

    Jurek knows they are planning to try an overdose of Zyprexa rather than Risperdal in order to be able to carry out that week’s visit.

    He doesn’t need to see the doctor to know that he is currently dissolving the yellow powder into three glass bottles and drawing the liquid into a syringe.

    The doctor and nurse push in their earplugs and then open the small hatch in the door.

    “Time for your medicine,” the doctor says.

    Jurek unbuttons his shirt, tosses it onto the chair and moves over to the door. He pushes his arm through the narrow hatch.    He feels the radiant warmth of the nurse’s body as she wipes the crook of his arm with alcohol and then moves away. The doctor inserts the cannula into his vein and then injects the liquid much too quickly.

    “Lie down now, get some rest.”

    Jurek withdraws from the door, and the doctor hurries to close the hatch, take out his earplugs, and flash a relieved smile at the nurse.

    Jurek crosses the room and sits down on his bed. His heart has begun pounding, and an unpleasant headache makes his vision darken.

    He can’t help but cry out as the first cramps cause him to fall from the bed.

    His body is shaking, and the back of his head thuds into the floor.

    He bites his tongue, breathes in, and coughs up blood onto his chest.    His legs begin to twitch, ending as abruptly as it started, and his back arches; his body goes stiff in a tonic state.

    Jurek can’t breathe.

    His fingers are splayed.

    He lets out a guttural roar as his body begins to twitch spasmodically again.

    He is powerless to stop his body from reacting to the pain, but inside he is completely calm.

    Jurek Walter’s underground kingdom is infinite; nothing is ever forgotten. He isn’t afraid of being kept prisoner, of pain or suffering. He can wait. There is a place where time comes to an end and perfect emptiness prevails. Two new names have been added to his list. Samuel Mendes’ children and wife will soon die in their graves, and Joona Linna’s trials are just about to begin.

Posted by a reader, fact-checking and editing by Karl Spleer

coffin remains
Cranial Bones - Lill Jans forrest
The finger
test 11
amputition record

Den påbörjade biografin av Jurek Walter:


Det är flera timmar sedan solen sjönk bortom tallarnas taggiga rand och de väldiga trädstammarna drog åt sig mörkret.

  Det enda ljuset kommer från fönstret i jaktstugan på Tranubergets södra sida.

  Lampan över diskbänken gör att varje detalj därinne är fullt synlig: tapetens brunröda ränder, stekpannan på spisen, de omålade golvbrädorna.

  Jurek Walter står stilla i mörkret i skogsbrynet och betraktar mannen som befinner sig i stugan.

  Han heter Jeremy Magnusson och är konsult på integrationsdepartementet. När han var ung jobbade han som handläggare på utlänningskommissionen.

  Jeremys rynkiga ansikte är grått av skäggstubb. Skjortan hänger utanpå byxorna och spänner över hans kraftiga mage.

  Det är på grund ett ärende han ombesörjde under sitt första yrkesverksamma år som han kommer att dö i dag.

  Jurek vet att det är dags nu.

  Han har iakttagit honom och sett honom gå igenom alla faser.

  Jeremys hustru, vuxna barn och barnbarn försvann spårlöst förrförra året.

  Sedan polisen slutade leta aktivt har Jeremy fortsatt sökandet på egen hand. Han har försökt engagera journalister, anlitat privatdetektiver och varit i kontakt med den undre världen.

  Det finns inte längre några misstankar om bakomliggande brott – allt framstår bara som fruktansvärda tillfälligheter.

  Jeremys rörelser har blivit långsammare och långsammare det senaste halvåret. Han går tungt som om han hade kedjor kring sina fötter. Om han sätter sig ner på en stol när han är på väg till hallen för att gå ut och hugga ved/hämta posten/ blir han sittande i timmar.

  På sista tiden har han bara lämnat sängen för vändorna till utedasset eller pentryt. Han öppnar kylskåpet, äter någonting stående, torkar händerna på byxorna och återvänder sedan till sängen.

  Han har saknat och sörjt sin familj fruktansvärt och nu har han blivit tom inombords, en vind som går över ett dött landskap.

  Men precis idag har den långa letargin släppt taget om honom och han rör sig målmedvetet i stugan.

  Jurek vet att Jeremy har fattat sitt beslut redan innan han tar fram ett papper, lägger det på bordet och börjar skriva.

  Det kan röra sig om ett testamente, även om Jurek tror att Jeremy snarare försöker formulera sig kring sin obegripliga förlust.

  Han lägger ner pennan, drar ut en stol mitt på golvet, hämtar en rulle rep, sliter bort etiketten och binder en enkel snara med skakande händer.

  Snart blir du långsammare igen, tänker Jurek. När det sista inom dig gör ett djuriskt motstånd och söker efter utvägar som inte finns.

  Jurek har låst Jeremys alla inre dörrar och har hela tiden vetat att han förr eller senare kommer att nå labyrintens mittpunkt.

  Detta centrum är nu en stol rakt under en snara som hänger från den centrala takbjälken i en liten stuga.

  Men som allting i denna värld är labyrinten lögnaktig – precis som den ska vara. Jeremys familj har givetvis inte bara försvunnit. Det är Jurek som har tagit dem och begravt dem levande.

  Hans son och barnbarn dog efter bara någon vecka i en nergrävd plasttunna, men hans dotter lever fortfarande i sin grunda grav.

  Jurek lämnar skuggorna, går närmare stugan och ser att Jeremy har blivit långsammare igen.

  Han kliver tungt upp på stolen och står sedan stilla.

  Hans hälar lyser igenom de nötta strumporna.

  Efter ett tag lägger han snaran om sin hals.

  Det ser ut som om han säger någonting rakt ut i luften och väntar sedan en lång stund på ett gudomligt ingripande innan han sätter höger fot på ryggstödet.

  Det susar i trädkronorna bakom Jurek.

  Han har nått ända fram till fönstret och lägger precis händerna på blecket när Jeremy trycker ifrån.

  Stolen stjälper och repet sträcks.

  Jeremy gungar med sprittande kropp. Tofflorna faller till golvet. Han vrids runt och famlar över huvudet.

  Jurek lutar sig fram mot glaset så att ljuset inifrån når hans ansikte. 

  Jeremys uppspärrade ögon möter hans lugna blick.

  Munnen vidgas, byxorna mörknar av urin och sedan blir kroppen slapp.

  Små sprittningar fortsätter att gå genom fingrarna en lång stund efter hans död.

  Jureks ljusa ögon dröjer vid åsynen av den hängande mannen.

  Han är en säck av kött som kommer ruttna och sedan torka.

  I det omgivande mörkret ser Jureks rynkiga ansikte ut som ett kranium. Han står kvar i tomheten i några sekunder och sedan vänder han ryggen åt stugan och går.

  Balansen är återställd, detta kapitel är avslutat och det är dags att öppna gravarna och släppa ut de få av Jeremys familj som fortfarande kan vara vid liv.




En gång i tiden när Jurek var ett barn och bar sitt dopnamn Roman brukade han och hans bror Igor ligga i gräset och se på stjärnorna.

  Deras mor hade dött när hon födde Igor.

  Hon drunknade i sitt eget blod.

  Förutom den naturliga sorgen över modern hade de en lycklig barndom i Kazakstan, på kosmodromen i den hemliga staden Leninsk. Deras far var en högt ansedd astrofysiker som/och/ ägnade dagarna åt att konstruera en interkontinental ballistisk robot.

  Kapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen var hänsynslös och det var egentligen bara en tidsfråga innan katastrofen skulle komma.

  Båda sidorna hetsade sina forskare att nå resultat.

  Chefen på kosmodromen, Mitrofan Nedelin, lyssnade inte när Romans far varnade för de elektriska problemen utan lät roboten tankas med bränsle och oxidationsmedel.

  Fadern lämnade hastigt uppskjutningsrampen och de tvåhundra ingenjörerna och teknikerna som startade motorerna trots att de förstod att det var fel.

  Roman och Igor satt vid köksbordet och gjorde sina skoluppgifter när deras pappa rusade in och drog med sig dem ner i den betongbunker som han hade byggt under deras hus.

  I samma ögonblick som han fick igen den tjocka luckan exploderade roboten på ramp 41 och kosmodromen sveptes in i eld.

  De väntade i två timmar i en outhärdlig tystnad innan de klättrade upp ur bunkern. Deras hus var försvunnet, hela området var jämnat med marken. Brinnande metall och förkolnade kroppsdelar låg överallt.

  Nedelin hade omkommit i katastrofen och det gav den lilla familjen en liten frist. Fadern förstod att han var tvungen att fly – som överlevare var han den enda möjliga syndabocken.

  De tog sig via Finland över den svenska gränsen en grå och regnig oktoberdag. De gick i dagar utmed en lerig landsväg. På nätterna sov de i fuktiga skjul, övergivna lador eller ute under bar himmel.

  Den första tiden i Sverige var upplöst så som den är för alla som befinner sig på flykt. Roman och Igor väntade medan deras far besökte olika statliga instanser för att få arbetstillstånd.

  I början trodde fadern /han/ att det nya landet skulle efterfråga hans extraordinära kunskaper som fysiker, men det enda jobb han kunde få var som grovarbetare.

  Deras hem blev gästarbetarbostad nummer fyra i en arbetarbarack på randen till grustaget i Rotebro.

  Pappan arbetade långa skift och undervisade bröderna i högre matematik och fysik om kvällarna.

  Pojkarna följde sitt schema och studerade hårt, men på helgerna brukade de krypa genom ett hål i staketet och hoppa i de stora högarna av sållad sand trots att det var förbjudet.

  En dag träffade de en svensk pojke som hette Reidar. De visade honom hålet i staketet och kanade i slänterna tillsammans med honom.

  En sen kväll när de tre pojkarna lekte i grustaget såg Roman att förmannen var på väg åt deras håll.

  Han tog sin bror i handen och viskade åt Reidar att komma. Den svenska pojken hörde honom men skrattade bara när Roman och Igor sprang iväg i mörkret.

  Grustagets förman var en plufsig man, med stripigt hår och mustasch som nådde ner över munnen. Många år senare hängde Jurek Walter upp honom på en köttkrok och såg honom i ögonen när han dog.

  Nu tog förmannen Reidar i nacken och hotade med fängelse och böter. Reidar blev rädd och hävdade att det var de utländska pojkarna som hade lurat in honom på området.

  Raketexplosionen i Leninsk gjorde så att deras liv krossades för första gången.

  Reidars förräderi ledde till att det krossades en andra gång.

  Pojkarna omhändertogs av de sociala myndigheterna och ärendet överlämnades till Jeremy Magnusson på utlänningskommissionen.

  Jurek var bara ett litet barn men minns fortfarande Jeremys släta ansikte och otåliga blick. Det såg ut som om han blivit avbruten mitt i en måltid. Efter bara några minuter bestämde sig Jeremy för att de båda pojkarna var romer från Kazakstan. Kanske var det så enkelt att han missförstod Jurek när han sa sitt dåvarande namn Roman och pekade på sig själv.

  Deras far försökte förgäves få tillbaka sina söner, men det fanns inga papper, inga register som bevisade att de var hans.

  Igors utvisningsbeslut fördröjdes då han fick lunginflammation, men Roman skickades omedelbart till Kazakstan.

  Han hade ingen släkt där.

  Det enda som länkade honom till landet var att fadern hade varit forskare vid den hemliga kosmodromen.

  Roman var nio år när hamnade på barnhemmet i Pavlodar där han satt fastkedjad vid ett arbetsbord och stansade grovt läder sexton timmar om dagen.

  När han var tretton år lyckades han fly och fick ett arbete på en pråm på Kaspiska havet.

  Kaptenen var en snäll man med sorgsna ögon, han kunde rulla cigaretter med ena handen medan han styrde pråmen och lät Roman sova i kabyssen. Han kallade honom för "lilla ekorren" och bjöd på karameller efter ett extra hårt arbetspass.

  En dag bordades de av en tjetjensk gerillagrupp som efter Chrusjtjovs avstalinisering stred mot andra etniska grupper i området.

  De sprättade upp besättningen, slängde kropparna i floden och gav Roman valet att döda kaptenen eller dö. Han tog emot den tunga pistolen, höll den med båda händerna för få den att sluta skaka och tryckte mynningen mot kaptenens ansikte.

  Roman föll bakåt av rekylen när skottet brann av. Kaptenens huvud gungade till och blod skvätte långt ut i vattnet.  

  Roman fick sin grundträning som soldat i en bergsby i Kaukasus. De första åren stred han som i dvala, men efter hand blev dödandet ett metodiskt hantverk.

  Sovjetunionen började falla sönder och Tjetjenien gick från anarki till inbördeskrig.

  Romans pluton smugglade vapen och narkotika, plundrade utvalda byar, stympade och våldtog kvinnorna, torterade och avrättade alla män som var för gamla för att rekryteras.

  Roman lärde sig allt man kan veta om att döda.

  Han provade alla rationella sätt som finns och lämnade hundratals kroppar bakom sig.

  Det enda som höll honom vid liv var tanken på att rymma och återförenas med sin bror och far.




Det är nu redan sen kväll när Jurek lämnar Stockholms centralstation och börjar gå genom den vita staden.

  Snöflingor singlar ner från himlen.

  Jurek går på Floragatan i riktning mot Stadion när han ser två unga män på trottoaren utanför ett garage femtio meter bort. Den längre av dem har gömt ett basebollträ under en parkerad skåpbil och den andra bär ett mindre handeldvapen under skinnjackan.

  De diskuterar vad de ska göra medan de iakttar Jurek.

  Jurek antar att de planerar att råna och döda honom.

  Mannen med skinnjackan har samma inåtvända blick som en nybliven soldat som inbillar sig att han kommer att få en inre förlösning om han tar någon annans liv.

  Den smala gatan är tom och det lyser bara i ett fåtal fönster.

  Jurek närmar sig och tänker att han kommer att avväpna mannen med skinnjackan i samma sekund som han får en impuls att dra fram pistolen. Han kommer att bryta deras ben, knäcka basebollträet på mitten och sparka in de flisade delarna i deras munnar genom hjärnbarkens nedre del.

  – Vill du ha en cigarett? frågar mannen med skinnjacka.

  – Nej, svarar Jurek och stannar.

  – Vi undrar om du skulle vilja hjälpa oss med en grej, vi ska lasta en frysbox på en släpkärra nere i garaget.

  – Du får betalt, säger mannen med skinnjacka.

  – Det är bäst för er att bara springa härifrån, säger Jurek. Men om ni verkligen vill kan vi gå ner i garaget.

  Den långe mannen tittar snabbt på basebollträet under bilen och tar ett steg bakåt. Den andre ler med osäker blick och flyttar sig åt sidan.

  – Ge oss dina pengar så får du gå, säger han.

  – Sträck fram handen – jag har plånboken i innerfickan / och ta min plånbok om du anser att den är viktigare än ditt liv/, svarar Jurek.

  – Vi skiter i det här, säger den långe.

  – Det är naturligt att känna rädsla när man ska dö, säger Jurek.

  – Vad fan pratar du om?

  – Att ni har blivit rädda båda två nu ... men alldeles nyss var det bara du, säger Jurek till den långe.

  – Jag ville aldrig det här, mumlar den långe för sig själv.

  Han tittar till på mannen i skinnjackan och vänder sig sedan om och börjar springa längs trottoaren.

  – Du hade tänkt skjuta din vän om inte någon annan dök upp, säger Jurek. Jag märker att tanken på att döda har tagit sig in i din hjärna.

   Mannen med skinnjacka flyttar sig bakåt, hans hakspets börjar darra innan han lyckas samla sig.

  – Du vet ingenting om mig, säger han.

  – Jag vet att du kommer att uppleva ett otroligt rus när du dödar honom ... av makt, av kontroll.

  – Det här är sinnessjukt.

  – Men du kommer att få abstinens i de banala efterdyningarna och ...

  – Sluta, avbryter mannen och skyndar bort längs trottoaren.




Vinternatten är mörk, men gatlyktorna lyser upp det tomma bostadsområdet. Allt som hörs är det elektriska surrandet från ställverket.

  Jurek stannar i skogsbrynet bakom det vita flerfamiljshuset på Lanforsvägen. Ett lager av nysnö ligger över det gamla snötäcket och skenet från ett fönster återspeglas i den orörda ytan.

  Nu när Jeremy Magnusson har tagit sitt liv ska Jurek Walter släppa hans dotter, leda henne ut ur skogen och lämna henne på Östra station. För honom har det ingen betydelse om hon lever eller dör, hon är bara ett redskap som han förlorat användningen för.

  Men innan han går in i skogen vill han titta till den kvinna som ska ta över hennes grav och ligga i den de närmaste åren.

  Reidars hustru Roseanna har flyttat hem till sin syster på Gärdet i Stockholm.

  Det är lampan i hennes sovrum som är tänd.

  Hon har svårt att sova sedan hennes båda barn försvann.

  Efter en stund får Jurek syn på henne i fönstret. Hon är klädd i ett flanellnattlinne och talar i telefon.

  Ända nerifrån gatan kan han se hennes söndergråtna ansikte.

  Jurek har tagit hennes barn och senare i natt tänker han ta henne. Han vet vad hon kommer att säga och lova framför graven, han vet exakt hur hennes röst kommer att brytas när hon skriker medan han skyfflar jord över kistan.

  Snart har han tagit allt från Reidar och sedan ska han stå vid stranden och se hur vattnet drar sig tillbaka, hur bottnen torrläggs och dör.

  Reidars liv kommer att bli så bittert att det enda som återstår är döden. Vetskapen om detta sprider sig som en vilsam tomhet inom Jurek.

  Roseanna lägger sig nu, men behåller lampan tänd. 

  Jurek vänder sig bort och börjar gå mot Lill-Jansskogen.

  Ljusen från staden förmår inte lysa upp natthimlen utan skapar bara ett slags lerig svärta.

  Jureks skor sjunker ner i snön när han följer det gamla järnvägsspåret in i skogen.

  Jeremys dotter blev helt blind efter den första vintern, hennes händer och fötter har frusit sönder för länge sedan, men hon har fortfarande kvar vissa kognitiva förmågor.

  Vägen till hennes grav är helt utan riktmärken eller markörer, men Jurek skulle hitta dit med båda ögonen slutna.

  Allt som hörs är hans steg mellan sliprarna.

  Han viker av från järnvägsspåret, hasar nerför banvallen och går rakt in i skogen. Snön ligger alldeles jämn över gläntans frusna gräs.

  Ett grovt plaströr sticker upp ur marken.

  Jurek hämtar spaden under den täta granen och börjar gräva.

  Tjälen har inte satt sig i marken här eftersom den grävs upp varje gång hans bror Igor ger henne näring, vätska eller antibiotika.

  Jurek hör Agneta vakna till och börja kvida när spaden slår mot locket. Den svarta jorden lyser i den vita snön som ett veckogammalt utgångshål.

  Han pressar in spaden, bänder upp det igenspikade locket och sätter sig på huk bredvid kistan.

  En lukt av gammal avföring och nekrotisk vävnad frigörs.

  När han tog Agneta var hon en lång, blond kvinna med skrattrynkor i ögonvrårna och leende mun. Nu är hennes ansikte som ett skrynkligt tyg. Hon kvider och famlar i luften med sina magra armar.

  En mörknad hand får tag i kistans kant. Hon slutar aldrig med sina försök att ta sig upp ur graven.

  Jurek petar tillbaka henne, hon sjunker ner mot kistans botten igen, gråter jämrande, lyfter huvudet och försöker ta sig upp.

  Han tittar på hennes skakande ansträngning och knuffar ner henne igen. Det är snart dags för henne att komma upp, men det är ingenting hon behöver veta.

  Agneta gråter och försöker röra vid Jurek med sina fingerstumpar.

  Jurek drar åt sig handen och lyssnar.

  Steg hörs genom snön helt nära, en granruska /som/ kommer i rörelse. Någon har följt hans spår och har redan sett honom mellan trädstammarna.

  Jurek reser sig utan brådska eftersom han vet vad som måste /kommer att/ hända.

  Två män störtar in i gläntan med dragna vapen. De skriker uppjagat, men håller taktiskt avstånd. Den ena tvingar ner honom på mage med oväntad effektivitet och låser hans armar och fötter.

  – Gud i himlen, flämtar den andre vid åsynen av Agneta.

  Jurek gör inget motstånd eftersom han vet att deras rädsla gör dem benägna att avfyra sina vapen.

  Han ligger bara stilla med kinden mot den jordiga marken medan han hör den ene polisen ringa larmcentralen och gråtande begära förstärkning.

  Den andre mannen får upp Agneta ur kistan, försöker tala lugnande med henne och sveper in henne i sin jacka.




De kvarvarande resterna av Romans pluton kom att höra till de ryskunderstödda rebellerna i det första Tjetjenienkriget.

  Både deras övergrepp och förluster var ohyggliga.

  Efter ett nederlag i närheten av Groznyj var Roman plötsligt den enda överlevande i sin ursprungliga grupp.

  Han lämnade livet som soldat efter mer än tjugo år och påbörjade en vandring runt Kaspiska havet.

  Hans mål var att återfinna sin bror och sin far.

  När han var tillbaka i Kazakstan sökte han igenom alla folkbokföringsarkiv för att hitta Igor. Till slut fick han veta att hans bror hade skickats till Moskva och placerats på barnhemmet Internat 67.

  Som en skugga gick han över gränsen och kom med tåget till huvudstaden tidigt en morgon i november.

  Barnhemmet var en betongbyggnad med galler framför varje fönster. De föräldralösa stirrade på Roman med utsvultna och fräcka blickar.

  Igor hade skrivits in som debil och bara efter ett par år förflyttats till mentalsjukhuset Serbskiinstitutet.

  Roman hittade honom i en fönsterlös cell, stinkande av urin och avföring. Han var naken, fullständigt utmärglad och satt på betonggolvet med slött ansikte och infekterade ögon.

  Roman tog vattenslangen, började tvätta sin bror och såg att hans rygg var strimmad av piskslag. Det smutsiga vattnet rann ner i avloppsbrunnen och Igor började gråta när Roman förklarade att de skulle hem till sin far.

  De båda bröderna höll sig osynliga hela vägen ner till Polen men Roman visste att de var tvungna att ha ID-handlingar för att kunna ta sig vidare in i Sverige.

  På centralstationen i Warszawa fick Roman syn på en man med drag som liknade hans, följde efter honom till toaletterna, såg honom ställa sig framför zinkrännan och gick fram och slog av hans nacke mot kanten.

  Han hittade den dödes pass, öppnade det och såg att hans namn var Jurek Walter.

  Bröderna tog färjan till Sverige och fick lift med en tysk långtradare.

  Det gamla grustaget hade blivit större medan gästarbetarnas baracker föreföll mindre. Nya maskiner var igång i schaktet, men de enkla bostäderna var fortfarande omålade.

  Jurek ledde Igor på den smala grusvägen mot huset längst bort i raden. De knackade på, väntade och försökte se något genom de fördragna gardinerna, knackade igen och gick sedan in.

  Faders ansikte var vänt mot den inre väggens mörka medaljongtapet.

  Den rutiga skjortan var sliten vid armbågarna.

  Arbetsskorna stod på det sandiga golvet intill taklampan.

  Fadern hade hängt sig från kroken i en grov ståltråd.

  Han hade kanske varit död i en månad.

  Annars var allt var som Jurek mindes det: faderns smala säng, deras våningssäng, trasmattan, köksbordet och de tre stolarna.

  Igor skrek och kröp ihop i ett hörn.

  Jurek skakade dammet från filten på pappans säng och bäddade ner sin darrande bror.

  Enstaka flugor surrade genom rummet.

  På byrån låg hundratals returnerade brev i buntar om tolv med gummiband runt. Pappan hade fortsatt leta efter sina söner i alla år fram till förra månaden. Men till slut hade hans förtvivlan segrat över honom. Han var redan död innan han ställde sig på pallen, la snaran om sin hals och hoppade ner i mörkret.

  Det var i denna stund – med det sista brevet i sin hand – som Jureks själ blåstes ut ur honom.

  Jurek drog undan gardinen, blickade bort över grustaget och mindes lekarna med den svenska pojken. Han mindes förmannen, handläggaren, beslutet om utvisning – och han visste vad han var tvungen att göra för att världen skulle återfå sin ordning.




Kronobergshäktet ligger mitt i Stockholm och är del av det huskomplex som inrymmer polismyndighetens ledning och rikskriminalpolisen /den nationella operativa avdelningen/.

  Efter den rättspsykiatriska utredningen accepterade Jurek ett juridiskt ombud för att få tillgång till information om åklagaren, domaren och de båda poliserna som grep honom.

  Den åldrade advokaten krävde att hans klient skulle försättas på fri fot fram till rättegången men fick avslag vid häktesförhandlingen.

  – Fast det finns ju ingen teknisk bevisning, hävdade han. Inget motiv ... och han kan inte kopplas till någon av de döda eller försvunna som åklagarsidan hänvisar till.

  Åtalet smalnade av till att endast ta ställning till skuldfrågan rörande kvinnan som hittades i Lill-Janskogen: människorov och misshandel så grov att den kan jämställas med tortyr.

  Jeremys dotter Agneta var helt blind och hade ådragit sig svåra hjärnskador. Liggsåren och de många förfrysningarna ledde till omfattande amputationer.

  Efter två veckors förhör var det uppenbart att advokaten betraktade det som sitt jobb att hindra alla fördjupade samtal med kommissarierna. Han såg till att föra Jureks talan i varje moment. Men eftersom det här var en taktik som försvårade Jureks möjlighet att ta sig in i deras labyrinter begärde han ett enskilt möte med advokaten.

  Jurek hade redan för två veckor sedan tittat ner i advokatens portfölj och sett en förpackning mycket stark OxyNorm utskriven till en kvinna med samma efternamn som advokaten.

  Han hade sparat på denna kunskap, iakttagit advokatens reaktioner vid vissa samtal och började nu som av en händelse berätta om en god vän vars hustru var svårt cancersjuk.

  – Det påverkade min vän psykiskt, det var hemskt ... Nästan varje natt väcktes han av hennes skrik eftersom hon inte ville ta sin smärtstillande medicin på kvällen, berättade Jurek. En natt när hon äntligen somnat om efter ett skov, så kunde han inte låta bli att föreställa sig hur han gick ut och hämtade en hammare i garaget. Han skulle givetvis aldrig skada henne på riktigt, men kunde inte stoppa sina egna tankar, de var tvångsmässiga ... och slutade inte förrän det befriande lugnet efter slagen.

  Nu har den gamle advokaten sjukskrivit sig och Jurek vet att han ganska snart kommer att överdosera lugnande och ångestdämpande medicin för att slippa sina tankar.




Jurek sitter på en stol i det hårdbevakade förhörsrummet. Hans fötter är låsta vid golvet och handfängslens kedja löper genom en grov ögla i bordet.

  Han har ansiktet vänt mot golvet när kommissarie Samuel Mendel och Joona Linna kommer in.

  Han tänker tillbaka på de grå eftermiddagarna i Tjetjenien då han gick i lervällingen med automatkarbinen över bröstet.

  Kanske blev hans själ kall där, en frusen gryning då elden försvann in i de förkolnade resterna av en by de rensat.

  Avhuggna armar och ben låg i stora högar.

  Ingen skrek eller grät längre, allt var stilla och tomt.

  Samuel Medel startar inspelningen och går sedan igenom all formalia innan han tystnar och väntar på att Jurek ska börja tala.

  De båda poliserna har under dessa veckor följt protokollet och använt sig av de nyaste rönen inom förhörsteknik och vittnespsykologi, men nu känner Jurek tydligt att deras tålamod har trubbats av.

  – Samuel, du är sekulär och ser inte Toran som din lag, säger Jurek. Men Aseret ha'Dibrot ... det nionde budet borde väl ändå ...

  – Bravo, avbryter Samuel.

  – Det enda jag säger är att jag gick en nattpromenad i skogen, hörde gråt från marken, hittade en spade och började gräva.

  – Men jag såg dig vid graven och vet att du ljuger, säger Samuel och stryker sig med handen över ansiktet.

  – Vem ljuger nu? frågar Jurek.

  – Vi har spårat dig under lång tid, säger Joona.

  – Och vad har ni sett?

  – Att familjeband är viktiga för dig, svarar han.

  – Det är inte vad åtalspunkterna handlar om, säger Jurek utan att avslöja sin förvåning.

  – Vill du ändra på dem? frågar Joona.

  – Långsamhet kan jag dömas för, säger Jurek stilla. För ni kom till gläntan innan jag hann hjälpa kvinnan upp ur kistan.

  – Det var fan inte vad vi såg, invänder Samuel Mendel med höjd röst. Du njöt av att knuffa ner henne när hon försökte komma upp.

  – Återvänd till minnet, säger Jurek skarpt.

  – Jag gör det.

  – Ta en paus, Samuel, sa Joona.

  – Du hörde hennes gråt, fortsätter Jurek. Du såg mig vid graven när jag försökte få tag på hennes hand ...

  – Fan för dig, avbryter Samuel och lämnar hastigt förhörsrummet.

  – Han har fel – du njöt inte av att knuffa ner henne, säger Joona.

  Jurek blickar in i kommissariens grå ögon och känner att han hasar nerför en slänt genom sly och ogräs innan han återfår kontrollen. Så länge han inte lockas bort från stigen vet han att Joona inte kan bortse ifrån att det finns en djup spricka i åtalet.

  ­– Jag vet att du har mördat åtminstone trettio människor, säger Joona.

  – Gör du?

  – Och jag vill påminna om att du har rätt till ett nytt juridiskt ombud, förklarar han.

  – För mig saknar det betydelse om jag blir oskyldigt dömd, säger Jurek. Jag är inte rädd för någonting, inte för smärta … inte för ensamhet eller tristess. Domstolen kommer att gå på åklagarens linje ... och min skuld kommer att betraktas som styrkt bortom varje rimligt tvivel.

  – Du vägrar försvara dig, sa Joona.

  – Jag vägrar att uppehålla mig vid teknikaliteter eftersom det egentligen är samma sak att gräva upp en grav och att ösa igen den.

  – För att död och liv är oskiljaktiga? frågar Joona.

  – Om du tror att Gud gav dig livet ... så vet du att han samtidigt är din framtida mördare.

­­  – Men du är inte Gud som bekant.

  Jurek känner en underlig osäkerhet när han för första gången inser att denne kommissarie inte alls betraktar honom som psykiskt sjuk.

  Han har aldrig själv hävdat någon sjukdom, men de gärningar han misstänkts för är av ett slag som vanliga hjärnor inte kan förställa sig utan förklaringsmodeller.

  På något sätt anar Joona Linna vem han är och vad han har gjort.

  Joona förstod att jag är exceptionell, tänker Jurek. Han förstod det långt innan jag fick samma insikt om honom.

  Samuel Medel är svettig om kinderna när kommer tillbaka till förhörsrummet och för med sig Joona åt sidan.

  – Ju mer jag grubblar på det här förstår jag att vi två hade gripit vem som helst som befunnit sig vid graven när vi kom dit, säger han med dämpad röst.

  – Vi går ut, svarar Joona.

  – Jag kan bara inte låta bli att tänka på att det stämmer ... att oavsett vem som hade stått där när vi kom fram så skulle han ha blivit åtalad.

  – Han hör vad du säger.

  – Det här fungerar inte – jag slutar, säger Samuel och lämnar rummet igen.

  Jurek tittar på dörren medan låset rasslar, vänder sig sedan mot Joona igen och fuktar långsamt munnen innan han fortsätter tala.

  – Samuel Mendel har blivit rädd, men jag kommer att kalla honom som vittne vid rättegången.

  – Jag vet, svarar Joona.

  Jurek ser sig själv ur Joonas perspektiv, han ser sitt magra, rynkiga ansikte, de ljusa ögonen och grova händerna.

  Han flyttar sig bakåt, in i Joonas hjärna och börjar gå genom hans labyrintiska katakomber. Gångarna viker av vid varje händelse i livet, men vid sidan dem löper de mörka vägarna där skräck och längtan gömmer sig.

  Jurek vet var Joona bor, att han är gift och har en liten dotter som heter Lumi. Hans far var polis och dödades i tjänsten i ett patetiskt hjältedåd. Joona var bara tolv år när han och mamman tvingades flytta från huset. De hade det svårt ekonomiskt, men Joona studerade och jobbade extra på en brädgård.

  Han gjorde sin värnplikt som fallskärmsjägare och rekryterades sedan av särskilda operationsgruppen, slutade som yrkesmilitär och sökte polishögskolan.

  – Din far dog i tjänsten, säger Jurek.

  – Ja.

  – Varför? Vad hände?

  – Det vet du redan, svarar Joona.

  – Han blev skjuten i ryggen när han räddade två barn.

  – Ja, svarar Joona lugnt.

  – En hjälte.

  Joona svarar inte och Jurek kan nästan inte avläsa hans reaktion, men käkmusklerna är plötsligt spända och rynkan i pannan en aning djupare.

  Jurek inser att Joona måste skydda sin pappa genom att förpassa hans misstag in i de mörka gångarna – det är därför han blev polis.

  Pappan är nyckeln, tänker Jurek.

  Om Joona avviker från protokollet begår han samma fel som pappan. Det får inte ske om Joona inte ska riskera att släppa in ett förakt för pappan.

  – Din far offrade sitt liv för det som var rätt, säger Jurek. Vad skulle han ha gjort i din situation?

  – Samma som jag.

  – Du kommer att säga sanningen när du kallas som vittne? frågar Jurek.

  – Ja.

  – Och ingenting annat än sanningen?

  – Nej, bekräftar Joona.

  – För även om du inte tror på att jag försökte rädda kvinnan i graven såg du absolut ingenting som pekade på motsatsen.

  – Nej.

  – Och alla är oskyldiga tills motsatsen bevisats.

  Joonas ansikte förblir stilla och käkmusklerna mjuknar. Han nickar inte, men nickningen finns i hans ögon innan han reser sig och lämnar förhörsrummet.

  När Jurek frias på alla punkter ska han hitta gravplatser åt Reidars barn och sedan ta hans hustru så snart polisen tröttnar på att bevaka honom.




Vid rättegången har Jurek en ny försvarsadvokat som lyder honom som en hund i allt. Förhandlingarna har fortlöpt som de ska. Indicier och teknisk bevisning rinner mellan åklagarens fingrar och försvinner.

  Samuel Mendel har kallats som vittne, men avvikit och hållit sig undan trots att han enligt lagen är tvungen att inställa sig.

  Långsamt börjar det stå klart för alla i salen att det inte går att bevisa om Jurek befann sig i gläntan för att gräva ner offret eller befria henne.

  Först nu under slutförhandlingarna kallas Joona Linna in som vittne för att berätta om gripandet.

  Försvararen reser sig, knäpper kavajen och frågar honom rakt ut om det inte finns en möjlighet att den åtalade i själva verket försökte rädda kvinnan i skogen.

  – Nej ... det var han som höll henne fången i graven, svarar Joona. Det är han som har dödat dem alla.

  Jurek ser sin försvarare tacka förvirrat och sätta sig. Han förlorade all kraft när Joona inte sa det Jurek hade förutspått.

  Ryggstödet knastrar när Jurek lutar sig bakåt.

  – Jag hörde den åtalade säga till offret att han skulle låta henne dö i graven, ljuger Joona. 

  Åklagaren går fram till domaren.

  Jurek är inte van att ha fel.

  Han trodde inte att Joona skulle ljuga för att få honom dömd. Han hade fullständigt underskattat kommissariens hårdhet.

  Det är märkligt, men på något sätt har Joona lyckats avläsa mitt mörker, tänker Jurek. Det är därför han hävdade att han hört något som faktiskt aldrig sades.

  För sanningen var ju att Jurek hade befunnit sig i skogen för att släppa Jeremys dotter. Det var visserligen han som lagt henne i kistan, men när Joona kom ut i gläntan hade han grävt upp graven för att låta henne leva.

  Efter en lång överläggning återvänder ordföranden till rättssalen, sätter sig på sin plats och ordnar sina papper innan han meddelar domstolens beslut.

  – Den tilltalade ska omedelbart överföras ... till en sluten säkerhetsenhet, säger han medan han försöker hålla rösten formell. För rättspsykiatrisk vård på obegränsad tid ... med extraordinära specifikationer kring den särskilda utskrivningsprövningen.

  Denna påföljd är den enda som inte är acceptabel för Jurek.

  Den skrämmer honom inte, men den fördröjer hans arbete. Det finns fortfarande människor som måste läggas i gravar.

  När salen börjar utrymmas och sorlet av röster vidgas, vänder sig Jurek till Joona, fångar hans blick och lutar sig fram.

  – Nu kommer Samuels Mendels båda söner att försvinna, säger han. Och Samuels hustru Rebecka kommer att försvinna. Men … Nej, lyssna på mig, Joona Linna. Polisen kommer att leta och när polisen ger upp så kommer Samuel fortsätta, men när han till slut förstår att han inte kommer att återse sin familj så tar han sitt eget liv ...  Och din lilla dotter ...

  – Akta dig, säger Joona.

  – Lumi kommer att försvinna, viskar Jurek. Och Summa kommer att försvinna. Och när du har förstått att du aldrig kommer att hitta dem … Så hänger du dig.

  Under medeltiden fanns ett begrepp i förhörsprocessen som kallades territion, eller avskräckning. Det var momentet då bödeln förevisade verktygen som han tänkte plåga sitt offer med.




Jurek sitter på plaststolen i sin isoleringscell i bunkern djupt under den rättspsykiatriska säkerhetsenheten på Löwenströmska sjukhuset. Han får inte träffa andra patienter, har ingen kontakt med omvärlden och får inte gå ut på rastplatsen.

  Diagnosen lyder: Schizofreni, ospecificerad. Kaotiskt tänkande. Återkommande, akuta psykotiska tillstånd med bisarra och mycket våldsamma inslag.

  Nu hör Jurek hur den rädda överläkaren passerar säkerhetsslussarna och närmar sig ståldörren. Han reser sig och går fram, andas på pansarglaset och skriver "Joona" med sitt finger, backar till cellens mitt och ser namnet försvinna.

  Jurek har förstått att de tänker prova att överdosera Zyprexa istället för Risperdal för att kunna genomföra veckans visitation.

  Han behöver inte se överläkaren för att veta att han löser upp det gula pulvret i tre små glasflaskor innan han drar upp vätskan i en spruta.

  Läkaren och sköterskan sätter in sina öronproppar och öppnar sedan den lilla luckan i dörren.

  ­– Det är dags för din medicin, säger läkaren.

  Jurek knäpper upp skjortan, slänger den på stolen och fortsätter långsamt framåt och sträcker ut sin arm genom den trånga öppningen.

  Han känner den ångande värmen från sköterskans kropp när hon tvättar hans armveck med sprit och flyttar undan. Läkaren trycker in kanylen i den tjocka venen och injicerar vätskan alldeles för snabbt.

  – Lägg dig och vila nu.

  Jurek drar tillbaka armen och läkaren låser luckan hastigt, tar ut öronpropparna och ler lättat mot sköterskan.

  Jurek går över golvet och sätter sig på sängen när hjärtat börjar slå hårt och en ohygglig huvudvärk gör så att det svartnar för ögonen.

  Han kan inte låta bli att skrika rakt ut när de första kramperna får honom rasa ner från sängen.

  Hela kroppen skakar och bakhuvudet dunsar i golvet.

  Han biter sig i tungan, andas in och hostar ut blod över bröstet.

  Benen sprattlar och stannar sedan tvärt, ryggen kröks och han blir alldeles stel i ett toniskt kramptillstånd.

  Han får inte luft.

  Fingrarna spretar.   

  Jurek vrålar gutturalt när kroppen börjar spritta spasmodiskt igen.

  Han kan inte hindra sin kropp från att reagera på smärtan, men inombords är han fullständigt lugn.

  Jurek Walters underjordiska rike är oändligt. Ingenting glöms någonsin bort i avgrunden. Jurek är inte rädd för fångenskap, smärta eller lidande. Han kan vänta. Det finns en plats där tiden tar slut och där fulländad tomhet råder. Två nya namn har lagts till listan. Samuel Mendels barn och hustru dör snart i sina gravar – och nu tar Joona Linnas prövningar vid.


Inskickat av en läsare. Faktagranskning och redaktörsarbete av Karl Spleer